Italian Early Renaissance Painter, 1445-1510 Italian painter and draughtsman. In his lifetime he was one of the most esteemed painters in Italy, enjoying the patronage of the leading families of Florence, in particular the Medici and their banking clients. He was summoned to take part in the decoration of the Sistine Chapel in Rome, was highly commended by diplomatic agents to Ludovico Sforza in Milan and Isabella d Este in Mantua and also received enthusiastic praise from the famous mathematician Luca Pacioli and the humanist poet Ugolino Verino. By the time of his death, however, Botticelli s reputation was already waning. He was overshadowed first by the advent of what Vasari called the maniera devota, a new style by Perugino, Francesco Francia and the young Raphael, whose new and humanly affective sentiment, infused atmospheric effects and sweet colourism took Italy by storm; he was then eclipsed with the establishment immediately afterwards of the High Renaissance style, which Vasari called the modern manner, in the paintings of Michelangelo and the mature works of Raphael in the Vatican. From that time his name virtually disappeared until the reassessment of his reputation that gathered momentum in the 1890s   Related Paintings of Sandro Botticelli :. | St. Augustine | Punishent of the Rebels (mk36) | Personage wearing a green mantle third in the group on the left | Antonio del Pollaiolo,Hercules and the Hydra (mk36) | Our Lady of the eight sub angel |
Related Artists:
BECCAFUMI, Domenico
Italian Mannerist Painter, ca.1486-1551 Domenico was born in Montaperti, near Siena, the son of Giacomo di Pace, a peasant who worked on the estate of Lorenzo Beccafumi. Seeing his talent for drawing, Lorenzo adopted him, and commended him to learn painting from Mechero, a lesser Sienese artist.[1] In 1509 he traveled to Rome, but soon returned to Siena, and while the Roman forays of two Sienese artists of roughly his generation (Il Sodoma and Peruzzi) had imbued them with elements of the Umbrian-Florentine Classical style, Beccafumi's style remains, in striking ways, provincial. In Siena, he painted religious pieces for churches and of mythological decorations for private patrons, only mildly influenced by the gestured Mannerist trends dominating the neighboring Florentine school. There are medieval eccentricities, sometimes phantasmagoric, superfluous emotional detail and a misty non-linear, often jagged quality to his drawings, with primal tonality to his coloration that separates him from the classic Roman masters.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Horatio Mcculloch
Scottish Landscape painter ,1805-1867 Scottish painter. He was trained in the studio of the Glasgow landscape painter John Knox (1778-1845) and at first earned his living as a decorative painter. By the early 1830s McCulloch's exhibits with the Glasgow Dilettanti Society and with the Royal Scottish Academy had begun to attract buyers, notably the newly instituted Association for the Promotion of the Fine Arts in Scotland. Commissions from book and print publishers allowed him to concentrate on easel painting. On his election as full Academician of the Scottish Academy in 1838, McCulloch settled in Edinburgh and soon became a prominent figure in the artistic life of the capital and a prolific contributor to the Royal Scottish Academy exhibitions. At the same time contact with Glasgow was maintained: McCulloch's favourite sketching grounds were in the west, he exhibited regularly in the city and his most loyal patrons were wealthy Glasgow industrialists such as David Hutcheson (1799-1881), the steamship owner. He seldom exhibited outside Scotland and only once at the Royal Academy, London (1843), but he kept in touch with London artist-friends, John Phillip, David Roberts and John Wilson (1774-1855), through correspondence and visits. His own art collection was evidence of his admiration for 17th-century Dutch painters, for J. M. W. Turner and Richard Wilson.